Uppvuxen i Örebro med sommarstuga vid Norasjön har jag åkt vägen som går, nästan parallellt med järnvägen, Ervalla - Nora hundratals gånger. Jag känner igen namnen på stationerna från vägskyltar och jag har till och med varit nära att krocka med tåget. Däremot har jag aldrig satt min fot på spåret. Det finns ett svagt minne av att jag någon gång, för många år sedan, åkt med tåget som trafikerar järnvägen, och röken från loket är en välbekant syn, men där slutar också mina erfarenheter av denna sträcka järnväg.

När min pappa berättade att han hade vandrat sträckan Ervalla – Nora, på järnvägsspåret, blev jag genast intresserad. Det lät som ett äventyr och jag såg direkt scener ur filmen ”Stand by me” där fyra ungdomar går längs ett järnvägsspår i jakt på ett lik. Att vandra längs järnvägen, förbi alla de stationer jag känner till namnen på men aldrig besökt, det vore något. Eftersom min far, som är frilansfotograf, inte riktigt fick de bilder han var ute efter första gången bestämmer vi oss för att vandra sträckan en gång till, tillsammans.

Måndagen den 28 juni var det så dags, väderleksrapporten sade klart till halvklart och runt 20-25 grader så väderförhållandena var perfekta. Järnvägssträckan löper ungefär två mil vilket räcker gott och väl för en endagsutflykt. Vi är ute riktigt tidigt och 05.34 låser vi bilen vid Ervalla station och sätter av längs med spåret. Längs vägen passerar vi små pittoreska stationer, i några fall är endast skyltarna kvar, och de inger alla en känsla av historia. En historia om något som har varit, i ett Sverige som såg väldigt annorlunda ut, mindre och kanske även enklare. I följd är de: Löt, Torpa, Järle, Lilla Mon, Stora Mon, Källarhalsen och slutligen Nora station som även var vår målgång för dagen.

Förutom Nora så är nog Järle station den mest kända av dessa. Stationen, som är Sveriges äldsta, stod faktiskt klar redan 1854, två år innan själva järnvägen invigdes. Man undrar vad som pågick där i två år innan själva tågtrafiken startade. Idag är stationshuset i Järle ett kafé och museum, öppet under sommarmånaderna, och i ett av lagerhusen finns det vid tillfälle utställningar av olika slag. När vi passerar har kaféet ännu inte öppnat, men deras möbler står tacksamt ute och vi fikar där under ett lummigt träd.

Skog, gärden och åkermark avlöser varandra flertalet gånger och vi passerar även en stor torvmosse. Pappa försöker förklara vad en torvmosse är men efter en liten stund så inser vi båda att han faktiskt inte riktigt vet. Istället för att gå vidare i ovisshet så letar vi i sann 2010 anda upp det på Wikipedia med en iPhone:

”Torv består av växtdelar i mossar och kärr som på grund av brist på syre endast delvis förmultnat,” är definitionen enligt Wikipedia. Denna torv tas upp med traktor från en plats som kallas torvmosse och ”kan användas som bränsle.”

Vi såg knappt en människa på hela dagen och vi mötte definitivt ingen som gick på järnvägen men vi såg en del djur. Tre huggormar och två rådjur för att vara exakt. Den första huggormen hade ingenstans att ta vägen, då den låg mellan spåren, så den fick vi möjlighet att inspektera på nära håll vilket var riktigt intressant. Huggormar låter otroligt högt när man petar lite på dem.

Eftersom det är järnväg så är lutningen minimal och det är väldigt många raksträckor. Ibland kunde dessa kännas helt oändliga, speciellt mitt inne i skogen, men det var på samma gång ganska häftigt och att sakta närma sig kröken långt där framme och hela tiden undra vad som finns bakom den. Det är väl detta som är charmen med att gå längs en järnväg, en stig eller vad som helst. Man frågar sig hela tiden, vad kommer härnäst? Vad finns bakom nästa krök? Att följa något men ändå inte veta vad man får se det är drivkraften som gör att man hela tiden tar nästa steg. Denna drivkraft var väl behövd mot slutet vill jag lova.

Åtta timmar efter det att vi startat vid Ervalla station, ca 13.30, kommer vi med extremt möra ben och svettiga ryggar fram till detta järnvägspårs slut och vår målgång Nora station. Belöningen att få kasta sig i Norasjöns svalkande vatten gjorde dagens strapats väl värd sin vikt i mjölksyra.

Det hela var en riktigt skön dag trots att benen tog storstryk av det ojämna underlag som syllarna ger. Syllarna, de stockar som spåren ligger på, skapar någon slags ojämn regelbundenhet, de ligger alltid med samma avstånd förutom vid spårens skarvar. Detta gör att gångens rytm när man vandrar på dem bryts med jämna mellanrum och skapar en obalans i stegen. Det tär på krafterna då man hela tiden kommer i otakt och måste koncentrera sig för att hitta rytmen igen.

Något lik som killarna i ”Stand by me” hittar såg vi som tur var inte röken av, däremot såg vi faktiskt en död mus precis vid spåret. Vi hade turen att vandra på en dag då det inte gick några tåg. Det kan vara värt att ha koll på om de går och i så fall vilka tider. Även om tågen hörs på långt håll och inte kör speciellt fort så vet man aldrig riktigt.

För mer information om järnvägen kolla in www.nbvj.se