Järnoxidröd jord, gröna arkanträd och blommor i alla dess färger. Jag anländer till Agadir, ett Afrika light vid Atlantkusten. Med sin milslånga strand vid Atlasbergens fot är Agadir ett perfekt resmål för solsuktande nordbor. Samtidigt är det bara att lämna stranden och strandpromenaden för att få uppleva det "riktiga" Marocko. Efter den regnigaste vintern på 15 år är det ett grönskande och underbart land jag får uppleva.
Vädret är precis så som vi svenskar skulle kalla lagom eller kanske till och med perfekt. Inte ett moln på den klarblå himlen och 25 grader. Direkt när jag anlänt till hotellet åker de lätta sommarkläderna på för en promenad på den finkorniga stranden. Överallt längs den långa stranden spelar marockanska barn och ungdomar fotboll. Stranden används av alla. Turister som provar kitesurf, promenerar och solar. Marockanska barn som övar på att göra volter så som svenska barn åker skateboard och vuxna som använder stranden till att träna på.
Stranden ramas in av Kung Mohammed den VI palats i söder och Atlasbergen i norr. På berget närmast stranden står det tre ord på arabiska. Allah, kungen och fosterlandet. På kvällen är texten upplyst i riktig Hollywoodstil, men med en helt annan betydelse. Att ta sig upp på berget till fästningen Kasbahn är förstås en typisk turistfälla. Men jag beslutar mig för att följa med Adil på hans motorcykel upp till utsiktsplatsen en fredagkväll för att beskåda stan i mörker. Väl uppe ser jag inte en enda turist. I bilar sitter ungdomar och röker vattenpipa och ett gäng killar erbjuder mig en gratis tur på deras kamel i brist på andra turister. Stan är väldigt vacker i mörkret. Strax nedanför fästningen breder landets tredje största fiskehamn ut sig, därefter tar hotellen vid och längre bort syns Talborjt, den genuina delen av staden.
Agadir är en ung stad, då den nästan helt förstördes i en jordbävning på 1960-talet. Staden är full av män och kvinnor i djellebah, en fotsid dräkt, och på gatan säljs märkeskopior. På ett ställe sitter en kille och målar röda nikemärken på levisskärp. Trafiken blandas med böneutropare från de många moskeérna, araber och berber. Att åka buss är oftast inte någon rolig upplevelse. Det är trångt, varmt och svettigt. Taxi är att föredra och kostar bara 6-7 dirham för en sträcka som tar 15 minuter att gå. Jämfört med Sverige är Marocko ett billigt land att vistas i. Att äta en middag utanför turistkvarteren kostar runt 50 kronor och då är det för två. Maten som serveras på de enklare restaurangerna håller oftast mycket hög klass. Min favorit är absolut tagine, mat som tillagas över öppen eld i en slags lergryta. Rätten kan varieras i det oändliga men består oftast av något kött som tex lamm eller kamel men även grönsaker och serveras med couscous.
Utanför turiststråken präglas samhället av de strikta islamska reglerna där koranen är livets rättesnöre. Alkohol är förbjudet liksom sex före äktenskapet. Att kyssas offentligt, även när man är gift är inte heller tillåtet. Det som för mig är de mest vardagliga ting kan i Marocko ge långa fängelsestraff om man inte har råd att betala de mutor som krävs. Är man en god muslim ber man fem gånger om dagen och det är inte ovanligt att arbetet avbryts för en stund på bönemattan.
Även om jag är en van resenär är det första gången jag reser ensam. Och jag kan säga, jag ångrade inte mitt beslut en enda sekund. Alla är otroligt vänliga och vill komma med dom bästa tipsen, ta med en till någon bra restaurang eller bara bjuda på det marockanska söta myntatet. En sådan inbjudan fick jag till Mohammed, uppe i livräddningsbåset med utsikt över Atlanten, där han jobbat i 40 år. Men det räcker med ett enkelt la, Arabiska för nej, för att man ska bli lämnad i fred om man så önskar.
Jag lämnade kvar en del av mitt hjärta i Marocko men fick samtidigt med mig många nya erfarenheter och upplevelser hem. Direktflyg tar drygt 5 timmar men att förälska sig i landet tog endast 5 minuter. Blandningen av det vänliga och snälla men samtidigt stränga och hårda ger en spännande karraktär åt landet. Jag kommer att återvända till Marocko flera gånger, inshallah.
Norrländska menyer som varierar efter säsongen, nygräddade våfflor och hembakat fika i en äkta Västerbottnisk miljö. Om du har vägarna förbi de norra delarna av Sverige så borde du besöka Brännlands Wärdshus som ligger 10 mil väster om Umeå. Det känns som att komma in i någons mysiga vardagsrum när man kommer in i Wärdshuset, men om det är fint väder så rekommenderar jag ändå att sitta utomhus och njuta av den milsvida utsikten över Norrlands skogar och sjöar. Det är kul när man känner att personalen brinner för att jobba i Brännland!
Skicka in din artikel, intervju, reportage, krönika, novell, resetips, foto eller seriestripp och få den publicerade på någonstans.se. Vare sig du är utbildad journalist eller knappt läs- och skrivkunnig. någonstans.se handlar om resor och det är läsarna själva som skriver det. Tillsammans skapar vi magasinet någonstans.se
I sista sekund så ändrade jag lite på förstasidan. Vår kära omslagsbild som skulle likna en vanlig magasinframsida har jag tagit bort och så har jag flyttat upp sökfunktionen så att man enkelt ser den. Tänkte att vi kan ju testa lite.
Vad tycker du? Ska vi ha de på detta vis?
Denna artikel av Krister Blomberg handlar, som titeln avslöjar, om shopping i Kinas huvudstad Beijing. En utmärkt artikel för dig som vill få en inblick i Beijings enorma utbud av shopping, vart du ska åka och vad du bör tänka på. Krister är en hängiven Beijingare och driver även bloggen www.kristeribeijing.blogspot.com

Alla har vi sett Gevalias långkörarreklam. Massor med olika oväntade besök som alla slutar på samma trevliga sätt. Men är verkligheten riktigt så fin? Jag kommer ihåg ett oväntat besök som inte slutade på detta sätt. Det slutade i efterhand väldigt komiskt men just då var jag för trött och förvirrad för att se det.

Berlin. Det ligger i Tyskland. Tyskland, ni vet det där stora landet söderut där alla är så trevliga, tystlåtna och håller sig på sin kant. Eller? Ja det finns många fördomar mot Tyskland och faktum är att jag personligen tar många av dessa fördomar för sanning. Många av mina möten med tyskar har även bekräftat detta. Absolut inte alla och flera av de som lever upp till fördomarna skulle jag kalla vänner men likväl. Trots detta så hade jag även innan denna resa enbart hört goda saker om Berlin och staden levde verkligen upp till sitt rykte som skönt ställe.

I sex månader jobbade Lars Egge som pianolärare i Ramallah på Västbanken. Han fick där på nära håll lära känna människorna, kulturen och landet. I två artiklar kommer Lasse beskriva delar av sina upplevelser och tankar kring sitt liv i Ramallah. Detta är första artikeln, uppföljningen kommer du kunna läsa senare i detta nummer.
KURIOSA | OM någonstans.se | MEDARBETARE | PRENUMERERA | ARKIV | SKICKA IN BIDRAG | SENASTE NUMRET | DAGENS TIPS | BLOGGAR
någonstans.se™
Genom att skicka in ditt bidrag godkänner du villkoren för någonstans.se.
Du kan också mejla direkt till bidrag@nagonstans.se