Köld och hetta i Ramallah
I sex månader jobbade Lars Egge som pianolärare i Ramallah på Västbanken. Han fick där på nära håll lära känna människorna, kulturen och landet. I två artiklar kommer Lasse beskriva delar av sina upplevelser och tankar kring sitt liv i Ramallah. Detta är första artikeln, uppföljningen kommer du kunna läsa senare i detta nummer.
Publicerad 2010-05-29
Text & Foto:
Lars Egge
Vi åker i Mahers röda VW-buss. Den är precis nylackerad och Maher berättar om hur han förhandlade fram ett bra pris för arbetet som även innefattade en del rostlagning runt vindrutan. Bussen har han ärvt av sin far som använde den för samma ändamål som Maher själv; varje morgon går han upp tidigt för att lasta den full med frukt som han kör till sin butik vid Manara. Butiken har öppet alla dagar i veckan från sju på morgonen till elva på kvällen och letar man efter Maher hittar man honom nästan alltid där. På fredagar är det meningen att han ska ta ledigt, men för det mesta jobbar han ändå större delen av dagen. När butiken stänger för kvällen vill han komma ner i varv och det är därför vi sitter i hans buss nu. Vi är på väg till Birzeit, en ursprungligen kristen by vilket är relevant för oss i den meningen att det innebär alkoholtillgänglighet. Just alkohol är för Maher synonymt med att varva ner, en absolut förutsättning. Jag föredrar att tynga ner min kropp med mat när vi ger oss ut på våra små utflykter, men Maher tillhör den kategori människor som inte tycks vara i behov av fast föda. Överhuvudtaget begriper jag inte hur han klarar av att leva som han gör, inte så sällan hinner klockan bli en bra bit över midnatt när vi åker tillbaka mot Ramallah. Vid det laget är Maher alltid ganska berusad.
Förutom på öl också på Absolut vodka som han blandar ut med sin egen färskpressade apelsinjuice. Trots det är han alltid uppe klockan sex morgonen därpå och bakom disken i butiken senast klockan sju. Ibland ser han lite blek ut när jag kommer förbi för mitt förmiddagskaffe, men han är alltid på benen. Det är Maher som för samtalet när vi åker iväg, jag får en stark känsla av att han måste prata, att mina öron är någon sorts terapi för honom. Han upprepar sig ofta, talar ständigt om hur han måste bete sig i rollen som affärsman, om att kunden alltid har rätt. Det märks att han är stolt över sin butik, hela hans existens kretsar kring den och även om han har en fru är det butiken han är gift med. Den ligger vid Ramallahs absoluta medelpunkt; Manara, och precis som bussen har han ärvt den av sin far som sålde frukt och grönsaker där. Maher säljer inte frukten som den är, han gör den till juice som han blandar och mixar eller pressar efter varje kunds specifika önskemål. En av hans favorithistorier är den om när butiken försågs med telefon på femtiotalet. Vid tiden utgjorde Mahers far den sjätte telefonabonnenten i Ramallah, de övriga fem var lokala myndigheter. Följaktligen tilldelades butiken också en lika memoreringsvänlig som logisk sexa som nummer.


Utifrån de förutsättningarna kan man förstås fråga sig vem som egentligen skulle ringa, men så långt berättade aldrig Maher och jag frågade aldrig heller.
Vi plockar upp Geoffroy på vägen mot Birzeit. Geoff är fransman och undervisar i kontrabas och musikteori vid konservatoriet. Han dricker också ofta och mycket och gärna tillsammans med andra. Geoff är deprimerad, det antar jag att alla som kommer utifrån och bosätter sig i Ramallah blir. Mina egna erfarenheter talar åtminstone inte emot det. Ändå är tillvaron för oss avsevärt lättare än för de som haft oturen att födas in i ockupationen. Maher är inte född under israelisk ockupation, han är född under jordansk. Men det är de israeliska ockupanterna som satt spår i honom, som gett honom sår som aldrig kommer att läka. Det är de israeliska ockupanterna som konfiskerat hans familjs mark, som fängslat och torterat honom, som vägrar honom inresa till Jerusalem och som stänger ute honom från den ständigt växande delen av Västbanken som tas i anspråk av militären eller bosättningarna. Om man läser ledarskribenterna på våra två största morgontidningar hittar man inte mycket som tar upp bosättningspolitikens egentliga syfte eller konsekvenser.
För inte så länge sedan läste jag en helsida i DN där Lisa Bjurwald till och med går så långt som att påstå att de israeliska ledarna inte längre betraktar bosättningspolitiken som en framkomlig väg, något hon måste ha skrivit i strid mot bättre vetande då Netanyahus inställning i frågan knappast är höljd i dunkel. Bosättningarna expanderar som aldrig förr och för den som reser hit går det inte att missförstå syftet eller blunda för konsekvenserna.
Birzeit ligger norrut från Ramallah. Det är åtminstone så jag minns det, i själva verket är det lätt att tappa riktningarna bland alla höga kullar och djupa dalar som vägarna slingrande klamrar sig fast vid. Från Manara åker man förbi konservatoriet och ett ögonblick senare passerar parlamentet utanför höger sidoruta. Naturligtvis är parlamentsområdet detsamma som israelernas gamla högkvarter. Den palestinska myndigheten måste ha ett underbart sinne för ironi, alternativt ingen som helst uppfattning om begreppets innebörd. Allt man ser utifrån är en hög mur, och i kvarteret mittemot området finns inte mycket kvar av den tidigare bebyggelsen. Det var därifrån pansarvagnarna besköt den instängde Arafats residens under den senaste fullskaliga invasionen.
Utmed trottoarens kantsten ser man tydligt spåren efter larvbanden. Vi fortsätter en bra bit innan vi lägger de sista halvfärdiga höghusen bakom oss, sedan viker vägen av kraftigt till vänster och stiger uppåt. Bussen knattrar precis så karakteristiskt som en gammal plågad luftkyld VW ska göra. Då och då skumpar vi över något som den palestinska myndigheten åstadkommit i ett försök att minska dödsolyckorna utmed vägen, fartgupp. De är mycket noga kamouflerade och låter sig inte anas förrän det är lite för sent. Maher ursäktar sig medan jag nästan flyger ur stolen och slår huvudet i taket och Geoffroy glider runt ett varv med sin öl i galonsoffan där bak. Maher sitter däremot stadigt och har redan blandat sin första apelsinvodka i en burger king-mugg som sitter i en hållare till höger om ratten. Vägen till Birzeit är mörk, bortsett från det starka gröna ljuset från bymoskéernas minareter som lyser likt fyrar att navigera efter. Det är vackert. Nattluften är sval, även nu i mitten av juni när dagstemperaturen alltid håller sig en bra bit över trettio grader. Märkligt nog lider jag aldrig av värmen på dagarna, kanske för att luften är så torr. Eller kanske för att jag fortfarande bär omkring på en buffert av inkapslad vinterkyla.
"även om han har en fru är det butiken han är gift med"

Ramallah är fruktansvärt kallt på vintern och husen är av förklarliga skäl byggda för att stänga ute åtta månaders hetta snarare än fyra månaders kyla. För en pianist var det svårt att öva med fingrar som istappar och på golvet i mitt undervisningsrum på konservatoriet gick alltid en elektrisk värmefläkt för full effekt. Ända tills den dag den utsläckte sitt korta men arbetsamma liv genom att brinna upp vill säga. Vaktmästaren såg förvirrad ut, han hade nog aldrig sett en värmefläkt gå en så tidig och definitiv död till mötes. Barnen som till skillnad från nordbon tycktes mig vana vid kylan, svettades i den kvava värmen och lukten av bränd plast som strömmade ut från fläkten så länge den levde, medan jag huttrande i dubbla vinterkoftor talade för döva öron om vikten av bra fingersättningar. Hemma hade jag vad de flesta palestinier får lov att hålla till godo med under vintern, en gasolbrännare som visserligen skänkte en del värme så länge den brann, men som i gengäld stal allt syre i rummet. På kvällen brukade jag rulla fram den så nära sängen där jag låg och läste, att jag skållade benet mot madrasskanten när jag reste mig för att gå och borsta tänderna. Det här var stunder av förtvivlad ensamhet i början.
Förutom en väska kläder och lite noter hade jag av någon anledning också fått med mig Dostojevskijs Idioten samt de två första delarna av Per Anders Fågelströms romanserie om Stockholm, böcker som skulle bli till små livflottar att kravla sig upp på, undan den första tidens vilsenhet. En knastrig telefonlinje till något välbekant och tryggt där alla talar svenska. Men jag insåg snart att böckerna tillsammans inte skulle räcka mer än ett par veckor. Varför i helvete åkte jag hit? Jag började ransonera. Högst tio sidor per dag, sug på karamellerna tills de upplösts helt, du får inte tugga ens när de är så tunna att de blir vassa och skär små snitt i gommen och tungan. Första dagen efter ankomsten var annars minnesvärd, det var al Fattah’s femtioårsdag och den firades på traditionellt arabiskt manér av beväpnade män som riktade sina Kalasjnikov mot himlen och tryckte av. Jag som aldrig haft glädjen att utsättas för ljudet av automatgevärseld i verkliga livet led ingen brist på tillfällen att på nära håll bekanta mig med det. Oudläraren Samer, som tagit på sitt ansvar att ledsaga mig under mina första dagar försäkrade att det frikostiga skjutandet inte hörde till vanligheterna. Av hans leende att döma skulle jag inte tro att jag såg så alldeles övertygad ut. Men han hade förstås rätt, det var en speciell dag.
Så småningom skulle ljudet av mer sporadisk gevärseld ändå bli en del av vardagen och efterhand lärde jag mig höra skillnad på Kalasjnikov och M16. Vaknade jag av ljudet från skottlossning på nätterna däremot, var det alltid med ett starkt obehag.
"efterhand lärde jag mig höra skillnad på Kalasjnikov och M16"