blindtarmen

Lördagen började med en lång, härlig och framförallt blåsig promenad längs stranden. Inte visste jag då vad som väntade mig…

Jag hade haft lite lätt ont i magen hela dagen och i takt som dagen gick blev smärtan värre och värre. Det skulle komma över lite kompisar och hänga på kvällen men då hade jag så pass ont i magen så att jag låg på rummet när dom kom. Smärtan i magen blev bara värre och värre och våra gäster gick hem så Anton kunde ta hand om mig. Till slut hade jag så ont i magen så jag låg och kved i sängen och knappt visste vad jag hette. Anton och några som vi bor ihop med ringde doktorn som sa att vi borde åka in och kolla vad det kunde vara. Jag hade sedan länge uteslutit att det kunde vara blindtarmen eftersom jag hört att om det är det man drabbats av så kan man inte dra upp benen mot magen och det kunde jag, så det antagandet var alltså helt fel. En av våra husdelarkompisar och hans tjej var så himla snälla och skjutsade in mig och Anton till akuten.

Väl där hamnade jag i en säng på en gång och fick morfin. Det var det skönaste jag varit med om. Från den värsta smärta jag upplevt till som vanligt fast sjukt trött på några sekunder. Dom satte in dropp och tog massa prover men var fortfarande inte säkra på vad det var för fel på mig. Så vi fick sova över där, eller jag fick sova över där. Anton försökte dom skicka hem men han ville inte lämna mig när jag var så rädd så han sov i väntrummet till akuten. Älskade Anton vad han har varit bäst. Nästa dag visste dom fortfarande inte om det var blindtarmen men sa att det förmodligen skulle bli operation i alla fall. Jag var så himla rädd och hoppades in i sista sekund att det inte skulle bli av. Men helt plötsligt kom dom och hämtade mig och skjutsade mig till operationen. Jag var jätterädd när jag rullades in i salen och det första jag såg där var narkosläkaren som kom mot mig med en stor spruta. Jag skrek ´nej, nej ,nej.´ Men han satte in den i droppet och sa att det bara var för att jag inte skulle behöva vara så rädd. Sen tror jag att en av läkarna skrattade åt mig , sen kommer jag inte ihåg något mer.

Eftersom jag inte fattade att jag blivit sövd så fattade jag inte någonting när jag vaknade upp heller. Jag trodde ju bara att jag blinkat till så när dom började snacka om att operationen gått bra och så hade jag ingen aning om vad dom snackade om. Sen är allt lite luddigt. Sen kom två av dom vi delar hus med och en kompis till dom och hälsade på mig med blommor och choklad. Så himla gulligt. Jag somnade dock helt plötsligt när dom var där. Men allt gick bra och jag mår bra nu. Lite handikappad bara. Men jag kan inte tacka Anton nog för vad han gör för mig, hjälper mig klä på mig, duscha, laga mat, åka och köpa den mat jag är sugen på eftersom jag mår lite illa och bara kan tänka mig att äta vissa saker. Han gör verkligen allt. Han är en ängel. Världens bästa och finaste!

Mitt hjärta på sjukhuset:

Haha. Trött, sjuk och sliten:

Jag och min räddare som vi hörde några sjuksköterskor skvallra om när de trodde att vi sov, de tyckte att det var konstigt att han låg i min säng eftersom det stod i min journal att jag inte var gift. HAHA

Man blir trött av att vara hjälte också:

Gökboet?

Så nu fokuserar jag bara på att läka och bli bättre vilket går jättebra hittills (som sagt med hjälp av Anton.) Får inte bada i havet eller göra något ansträngande på 4 veckor bara vilket inte är så kul. Men det går nog snabbt! =)